SaraSnaran

Ja, det kan kanske kännas lite melankoliskt och bittert att önska att ett år ska ta slut, det håller jag med om - men det har varit ett skitår, på en massa olika plan.
Men fan ta 2011, må det aldrig bli ett sånt här år igen.

Jag har nog aldrig känt mig så ensam som 2011.
Så oviktig.
Så tjock.
Så omotiverad.
Så fattig.
Så negativ.
Så NOLL självkänsla och förtroende för mig som person.

Näe, tacka högre makt för min fina familj annars hade jag rymt till Långtbortistan och börjat om.
Och en gastric bypass hade jag gjort också!
Haha, nä det hade jag inte. Tycker alla runt mig gör sådana nu bara, och jag blir avundsjuk på alla smalisar.
Här går jag och är mitt tjockaste jag någonsin och plötsligt rasar "alla" i vikt och blir pangsnygga - åååh så bittert! Och om jag ska opereras, då måste jag gå upp typ 30 kilo till och sen vänta i hundra år innan man får tid...
Nä, ni hör ju hur det låter...!
Jag får väl göra det "the old fashion way", fast det är ju gastric som är fashion nu...
Men jag får göra det "the OLD way" iaf. :)
Inkomster och utgifter, att man inte lär sig det?
Och nu syftar jag bara till mig själv, ni vänner som gjort gastric - jag unnar er det och vet att ni alla kämpat på många vis innan detta blev av - (hjärta)!
Men JAG ska lära mig det, fast det säger jag väl alla år... Åh stööön!

Aja, må aldrig kommande år bli så tönna som 2011, och låt det vara sagt i skrift - det är bara jag som kan förändra 2012 - andra kan man bara så ett frö hos, om att behandla sina nära och kära lite bättre, lite mer kärlek, lite mer förståelse.

Tack och hej 2011 - välkommen 2012.

Men shit vad tråkig rubrik!
Inte är ni väl intresserade av vad jag äter om dagarna??
Nä, vi kör bildregn istället!

Detaljer från vårt hem?
Jepp, så blir det!

Trapphallen




Min första tassel!
Vardagsrum




Master bedroom/kontor




Kök




Det får bli dagens titt det.
Något ni gillade?

... är tredje rubriken.

---

Mor Lillemor är född -61 och håller på att ta körkort vid 50 års ålder. Rätt coolt minsann!
Hon bor med i Luddan med man och barn. Ja, alltså "barnet" är min lillebror som är född -88...
Dessutom är hon utbildad till lite allt möjligt, så henne kan man ha nytta av till olika saker. Men främst är hon medicinsk fotvårdsspecialist och jobbar på Storgatan i Höör.
Ring 0768 55 40 83 för en tid till fossingarna!

Med mor bor Stefan, som är mer far för mig än min riktiga far.
Men så kan det ju vara ibland. Man väljer inte sina föräldrar, och jag får väl se det som så att jag hade tur att få en som kunde finnas tillhands.
Han tog med sig en syster till oss in i familjen och därmed har jag också blivit moster förra året.
Lovely! Fast jag träffar henne för sällan...

Min riktiga pappa Rolf bor i kommunen med vi ses sällan. Och det är okej. Det är ett val jag gjort och jag är nöjd med det.

Frågor på det?

"Hej, det här är Gunnela din barnmorska.
Ditt cellprov visade på förändringar så jag skickar en konsultremiss och du bör bli kallad till KK om ett par månader."

Jag lade på med brinnande tårar i ögonen.
Nu dör jag.
Där kom det, inte ska jag vara förskonad såklart.
Alla andra dör ju i den där äckliga cancern, så varför skulle jag vara annorlunda?

Snabbt räknade jag ut att jag kan haft detta i nästan fyra år om jag har otur.
Vilket jag säkert har haft...
Kallelsen till cellprovet fick jag tidigt i våras, och det var inte förrän i början av september som jag bokade en tid. Och dessförinnan var det tre år sedan jag gjorde senaste cellprovet.

Jag katastroftänker.
Klart jag inte ska dö.
Tyst!
Nu tänker jag katastroftänka tills motsatsen är bevisad.

Och nu blir det ingen äggdonation i höst.
Förrän jag får en okejstämpel i murran.

Skit också!

Vaknar mitt i natten av kramp, jag har spänt mig i sömnen.
Igen.
Somnar om bara för att vakna av att mina händer sover, jag har haft de knutna i sömnen och får skaka liv i dem.
Igen.
Det är för många lösa trådar som dinglar för mitt inre och det påverkar nu min sömn.
Såklart!

Ge mig kraft att ta tag i saker som jag kan göra, och ge mig förståelse för det jag inte kan förändra.
Schyssta?

Annars då?
Vad gör ni om dagarna?

Igår blåste det hård vind i byn, det var kallt och ruggigt och ingen ville egentligen visa näsan utanför dörren.
Det knackade oroligt på dörren lite över åtta, ett sånt där knackande som man av instinkt skyndar sig till dörren för.
Och orden som mötte mig ur ett ledset ansikte var "Hon är borta, förstår du - det är slut, hon är borta!"

De senaste veckorna har vi stött och blött ämnet, ifrågasatt vår egen existens, varit förbannade, gråtit, undrat och sörjt. Timmar har gått åt till att förstå var meningen finns i att en 35-årig kvinna ska lämna sin man och 5-åriga dotter för himlen.
Kom vi fram till något?
Hittade vi meningen med livet?
Nej.
Vi är dock rörande överens om att vi återigen på ett smärtsamt och plågsamt sätt påminns om livets tunna tråd vi ständigt balanserar på och att varje dag räknas. De måste räknas!

Räcker det inte nu?
Igår när vi promenerade genom ett höstlikt Höör efter beskedet så sa vi unisont, nu räcker det.
Räcker det inte med ett litet barn som drunknar ifrån sin älskade familj?
Räcker det inte med en ung mor som får en hjärnblödning och nu kämpar tillbaka till livet?
Räcker det inte med den äckliga skitsjukdomen cancer, som nu tagit ännu ett liv och lämnat en stor skock av familj och vänner i vansinnig sorg?
Det räcker nu.

... är andra uppdraget och detta är rubriken.
Och det är jättesvårt!
För jag har några olika kandidater på denna posten.
Kan kanske tyckas konstigt för några, men jag känner att de kärlekar som passerade i den första delen av mitt liv - alla betyder lika mycket, och alla känns på ett eller annat sätt som en Första Kärlek.
För varje kärlekshistoria, så kom det en ny typ av upplevelse - så here it goes! :)

---

Min allra första kärlek hette Andreas, eller Ante som alla kallade honom. Hans moster bodde vi granne med och vi blev ett par. Han gick i förskolan och jag i ettan. Vi skrev kärleksbrev till varandra men lekte mest såklart.
Sött!
Numera umgås jag mycket med hans lillebror Zander då våra vägar korsades på skoljobbet.


Under lågstadiet var vi inte så "fråga-chansiga" av oss om jag minns rätt, men mellanstadiet var en lång radda av småkärlekar.
Rasid, Karl Staaf, Jonas Fridh, Johan Persson. Säkert fler! 
Jodå, många fler...
En gång minns jag att Jonas och Jairo slogs om mig på lilla kullen på Lindvalla - det var grejer det! Ha!
I sexan var det liiite mer på allvar minns jag. Jonas Fridh var bäst på att kyssas, det var vi tjejer alldeles rörande överens om. Jag var ihop med lille Chrille också, men vi hånglade bara i ishallen. Öööh?!


Ojojoj, time flies.

Högstadiet, det är lite suddigt där till en början. Men jag hade en fling med en kille från Eslöv, Totte. Fast det fick jag inte för mamma egentligen... Och Joel. Han fick jag inte heller träffa. Haha! Han var min gympalärare på den tiden... Syndigt Sara, mycket syndigt.
Förbuden gjorde att jag träffade de båda än mer! Typiskt tonårsbeteende... Revolt så det visslar om det.

I åttan var det jag och Christian, men honom har ni läst om redan.
Han var min första kärlek på det viset.


Erik betydde också mycket för mig. Men han var för snäll...

I nian blev jag tillsammans med Daniel, på nyårsafton 99/00.
Han var det stiligaste jag sett, när han stövlade upp i kostym för vindstrappan på Byavägen i Sätofta den natten.
Vi hade följe hem i den tidiga morgonen och hans kusin tröttnade på oss och gick hem. Vi gick in till honom och hånglade tills fåglarna sjöng morgonsång.
(och mamma var arg för jag inte kommit hem...)
Efter det var det vi ett tag. Han låg i lumpen och skickade hem lumparbrev med barr i och det var det mest romantiska jag varit med om. Sitter och fnissar här, vilken grej! Barr!
Jag har tom sparat breven, det blir fint för barnbarnsbarnens barn att dra fram om hundrafemtio år och läsa vad den gamla tanten gjorde i ungdomen och hur det gick till på den gamla goa tiden!





Vi delade på oss så småningom och jag var förkrossad. Det får bli ett alldeles annat inlägg det, i Sarasnaran bekänner.

Emellan dessa kärlekar gick jag alltid tillbaka till Pelle. Det var liksom bara så, att vi hittade varandra emellan alla livsåskådningar på varsitt håll. Tillsammans var det alltid stormigt, farligt, känslorna utanpå och vimsigt. Men ändå drogs vi tillbaka till varandra alltid.

Den gången i ettan på gymnasiet så sabbade jag det, genom att flinga med en som hette Robban. Det var verkligen onödigt och jäkligt dumt. Jag fick skämmas för det. Med all rätt.
Samtidigt som något i mig sa att jag inte borde, inte skulle, inte fick - så var det alltid så vingligt med mig och Pelle, att det på något märkligt sätt inte stoppade mig.
Ett dåligt val + en oväntad händelse + ett ännu sämre val resulterade i magpumpning för min del.
Jisses vilken storm.
Jag var så liten efter det, minst på jorden. Jag tom kände mig liten rent fysiskt, vilket var en första gång för mig då jag alltid trodde jag var tjock. Kanske var det den mentala statusen + magpumpning som gjorde det.
Jag vet inte...

Här nånstans träffade jag N, vilket jag såhär i efterhand hade kunnat vara utan. Ur det kom inget gott mer än hans härliga mor och syster. De kan jag sakna än idag!
I det destruktiva förhållandet med ovanstående fanns det alltid en öppen famn för mig hos Pelle, vilken jag också utnyttjade. Och det gjorde mig inget, inte Pelle heller. Officiellt var det jag och N, men när han stängde mig ute så var det hos Pelle trösten fanns.
Det var dock våra sista ögonblick tillsammans, för det rann slutligen ut i sanden.

På hösten 2002 träffade jag någon.
Jag hade aldrig i mitt liv sett honom innan, men han såg spännande ut. Och farlig. Bra kombination i min bok!
Vi pratade hela natten, om ditten och datten och när han gick fick jag behålla hans tröja som jag låg och snusade i. Sms:en haglade natten lång och vi bestämde att vi skulle ses igen.
Känslan var densamma. Våra vägar hade korsats vid rätt tidpunkt för oss båda och ingen kunde värja sig.

Den mannen är nu far till mina barn, det är han jag somnar bredvid varje kväll, det är han som känner mig utan och innan, läser mig som en öppen bok.
Det finns ingenting som han inte vet och jag älskar honom för det.
Vår kärlekshistoria har inget slut, den kommer att vara tills döden skiljer oss åt och jag är så tacksam för alla de kärlekar mitt liv bjöd på innan jag träffade honom. Utan de hade jag inte varit den jag var när vi möttes första gången, 2002. Tack för att du kom in i mitt liv - jag älskar dig!

Många nämnda, många glömda...
Frågor på det?

Den smarriga följetången i Sarasnarans bekännelser fortsätter...

När jag var 14-15-16-nånting så bodde vi i halva huset bredvid Turken. (alla Höörsbor fattar var)
Turken var hänget för alla som betydde något och att jag bodde där sade ju en del. Höhöhö!
I vilket fall, det blev ju så att man sprang där en hel del. En mjölk, en yoghurt, godis, nåt ägg, nudlar - ja vad man nu behövde för stunden. Det fanns ju precis där!

En försommarmorgon gick jag in och skulle ha min delikatessyoghurt som var min absoluta favorityoghurt på den tiden och bakom kassan stod en ny förmåga. Han vände sig om och jag totalt toksmälte.
Fasen ta mig så snygg han var. Vit t-shirt, jeans. Mmm!
Han såg så otroligt vänlig ut också.
De närmsta veckorna blev det en del spring i den affären och vi lärde känna varandra lite grann.
Han hette Gustav Josefson och vi kom fram till att han var den äldsta i syskonskaran på tre, och att fadern var lärare på min gamla låg- och mellanstadieskola.
Jag var sååå kär i den här vackra pojken!
Vi pratade om ditt och datt och han sa att vi skulle åka jorden runt tillsammans.
Haha, vilken grej för en liten fjortis som mig!

Mot slutet av sommaren förstod jag att han inte längre skulle finnas inom räckhåll särskilt länge till och jag gjorde mitt bästa för att uppehålla mig så mycket som möjligt i hans sällskap. Aldrig hände det nåt, han tyckte nog jag var för liten. Och för mig kändes han någonstans som "out of my league".

En varm augustidag vinkade han som vanligt när han kom cyklande till sitt jobb, och jag låg strategiskt i solstolen och vinkade tillbaka.
Jag ville träffa honom meeer!
På eftermiddagen flög fan i mig och jag och lillebror smög ut till hans cykel och skruvade av två-tre grejer på ett av hans cykeldäck så luften försvann.
Han visste att brorsan meckade med cyklar, så det skulle ligga honom nära till hands att komma in och be om hjälp när det var dags för hemfärd.
Och mycket riktigt.

Lite över sex på kvällen, när jag låg där i solstolen, solkysst och snygg klappade någon mig på axeln.
Nämen oooj vilken överraskning!
Lite blygt frågade han om vi hade lite cykelprylar han kunde få låna, för hans cykel funkade inte. Någon hade skruvat av mecket på ena däcket.
Men guuud så dumt av dem!
Robin kom ner från sitt rum och spelade med, hjälpte honom med cykeln medans jag och Gustav pratade.
Hahaha! Sån lirare jag var!

Så, förlåt Gustav - för att jag sabbade din cykel i ett desperat försök att få din uppmärksamhet.
Jag hoppas att livet har varit gott mot dig och att du fick åka på din jorden runt-resa!